garpenblogg

Inlägg publicerade under kategorin Sjukdomar :-(

Av Maria - 19 april 2013 16:25

för låt oss nu inte vara alltför allvarsamma såhär en fredagseftermiddag :-)

Måste blanda ut bloggen med lite,,,,ehh spyor :-) Spyan i fråga kommer *trumvirvel* från VeraPeraPäronPucko

 

vad den innehåller behöver jag inte berätta för ni har ju alla god syn    HUR hon fick i sig detta olämpliga är dock en annan historia som jag lämnar därhän,,,,

Det jag däremot vill berätta att jag har en synsk son! hahah Han gjorde denna teckning på dagis förra veckan- den föreställer enligt dagisfröken "Vera som kräks"

och kom nu inte och ta ned mig på jorden och säg att Vera kräks ofta för det gör hon ju inte *harkel*

 

Av Maria - 16 januari 2013 16:56

trött, men det var hon även före sin saltmiddag :-) Annars inga tecken på några konstigheter, Kristoffer verkar obrydd. Det är bara jag som känner att halsen snörper sig bara jag tänker på de där timmarna igår. Önskar att jag hade haft mer kyla och inte bara flippat ur sådär. Både för barnen och Irmas skull. Ja, ja man är som man är, och man reagerar olika vid olika omständigheter. Och hur Irmas omständighet är ser ni ju :-) Lägg till att hon stånkar som en flodhäst och rör sig i ultrarapid. Huvudet ser plötsligt väldigt litet ut     


 

Av Maria - 15 januari 2013 21:24

man ska fasen inte klaga för då blir man omgående påmind om att saker & ting kunde vara värre.

Satt här hemma och tyckte lite synd om mig själv av lite olika skäl, så VIPS inträffar katastrofen. Irma blir matad salt av en stackars Kristoffer som förstås inte vet att det är gifitgt och som bara tyckte att han var snäll eftersom hon verkade tycka så mycket om det! Det handlade inte ens om några minuter som dom två var utom synhåll,,, men saltkaret stod på köksbänken och Irmas skål på golvet. Jag fick fullkomlig panik, började gråta och skrämde förstås slag på barnen som båda började krama mig och gråta dom oxå   Normalt sett panikerar jag inte på stört, men med en högdräktig tik så är jag redan på spänn hela tiden. Senast jag blev såhär rädd var när Vera hade Ä kullen i magen och blev sjuk av att ha smakat lite på en brandslang,,, (lång & hemsk historia fast slutade väl och både Vera och valpar överlevde)

Enligt det jag kan läsa mig till på nätet så är doser på mer än 3,7mg/kg kroppsvikt dödliga, eller KAN vara dödliga. Nu har jag räknat och räknat och omvandlat, och i värta scenariot så har hon fått i sig 2,1mg/kg kroppsvikt.

FAN vad stressande detta är

Självklart har jag kontaktat veterinär som sade att om hon kräks en gång så är det ok, men fler ggr så måste vi åka in.


Så ringde jag Matthias för att be honom komma hem tidigare så att vi kan åka in om det behövs, då hade han ramlat på gatan och förmodligen brutit ett par revben   

Nå, nu ligger Matthias uppe och sover med barnen och Irma ligger här brevid mig och mår än så länge bra. Får vara uppe i natt och vaka över dem alla


    

(bilden är ifrån januari förra året)

Av Maria - 8 september 2012 10:45

vet inte om jag nämnt det men Irma har varit dålig i snart nästan tre veckor, började med en lite lätt hosta/harklingar som sedan eskalerade. Kennelhosta tänker den hundkunnige, men hade ni sett henne så hade ni tänkt som jag - dvs att något satt fast. Det var i alla fall så det såg ut på henne, hon var irriterad i halsen och försökte att få upp det som satt tokigt. Hostade när hon sov och/eller vilade. Is i magen som man har efter massa år med tokiga hundar som äter det mesta så avvaktade vi. Men tillslut kände vi att hon ändå behövde kollas upp lite med ordentligt. En lång historia kort så såg de inte någon främmande kropp i hennes kropp som det så fint heter, men lungorna var påverkade och matstrupen förstorad på ett ställe. Tur att man känner sin hund väl, för egentligen tyckte veterinären att Irma var pigg som en mört och hade ingen större lust att röntga. Nååå, blodprov togs och allt var ok den vägen. Vi skulle egentligen åkt tillbaka in denna vecka, men jag har sett att hon långsamt blivit bättre.


OCH I MORSE HÄNDE DET!

ett kaninöra låg uppspytt på soffan! Glädjedans :-)

 

ja och självfallet var det ett öra från en leksaksmjukiskanin :-)

Av Maria - 10 juni 2012 23:45

Ånnas son blev hastigt dålig i onsdagsnatt, han fick plötsligt kraftiga kramper och dog väldigt fort. Går inte att påstå att det var någonting annat än rent ut sagt hemskt. Det var fruktansvärt. Matthias och jag beslöt oss för att bara låta honom ligga nära sin mamma och sedan var det till att bara finnas där brevid och genomlida den sista timmen med honom. Vi som precis kände att den första känsliga tiden för de två små i L kullen var över, de var båda starka och vitala. Tjocka och välmående.  Så händer detta. Kanske var hans låga födelsevikt ett tecken på att något inte var som det skulle trots allt, kanske överlevde han denna vecka tackvare att de bara var två och att förutsättningarna var de allra bästa. Vi har inga svar, utan står bara här kvar med faktumet att han ej längre finns.


Med tanke på att många människor läser det man skriver som fan läser bibeln så känner jag mig nödgad att kort förklara varför vi valde att göra så här. Annars hade man ju kunnat nöja sig med att säga att han dog. Som uppfödare möter man genom åren döden på många olika vis. När jag såg Labans kramper så förstod jag utan någon tvekan att han skulle dö. Han var i dödens famn redan, chocken var att det gick så fort. Från att vara en 7dagars livskraftig krabat så låg han där, döende. I den stunden måste man ta snabba beslut. Vårat beslut blev att ej åka in till närmaste akutmottagning för att avliva honom.

Av flera skäl.

Dels var vi osäkra på om vi ens skulle hunnit fram med Laban vid liv, vi visste inte heller hur Ånna skulle reagerat på om vi tagit bort honom från henne. Men framförallt var ju det enda sinnet han hade lukten. Att då beröva honom den enda lukten han känner till, dvs lukten av Ånna, under hans sista stund i livet kändes inte aktuellt. Ligga ensam i en låda i en bil i en färd mot avlivning på bagis,,,
nej.

På mindre än en timme fanns han inte mer, så fort gick det. Mellan kramperna somnade han, det gjorde dock inte jag. Där satt jag och tittade, fram till kl 03 när han plötsligt slutade andas. Då somnade jag där, brevid den decimerade familjen.

Ånna ägnade denna tid åt att vila och att tvätta Lucille.

Hon var till synes obrydd. Det är en tröst, naturens gång tröstar alltid.


Sedan i onsdags har det hänt massor här hemma. Det är ju det grymma med livet, det bara fortsätter, oavsett vem som dött eller vem som plågats. Ånnas husse & matte har varit lika ledsna som vi, och varje gång jag ringt dem svarar Calle med spänd stämma: hur mår Lucille? Jag har hittills kunnat svara att Lucille mår bra, hon mår än så länge bra och måtte hon fortsätta göra det!


Jag kommer nu blogga på om en hel del av de underbart roliga saker som hänt, dessa är nästan ännu mer underbara när man känner sig såhär sorgsen som vi gör nu.


Fine fine killen, vi önskar att du hade fått leva ett långt lyckligt rottweilerliv men vi tvingades nu säga hastigt farväl.

Hej då Laban, hej då.

nedan en bild på Laban där han var 4dagar gammal

 

och när vi ändå är inne på sorgligheter så är här två bilder som jag tycker är fina. Det är Kristoffer som var med vid delar av Ånnas valpning och som då såg de tre valpar som var dödfödda. På bilden har vi precis vägt en av de tre som ej levde och Kristoffer har lindat in den i en liten snutt tyg.

 

Han ville förstås prata lite om döden och han minns fortfarande hur det var när vår stora fisk dog, vi kom överens om att valparna säkert skulle träffa den stora fisken i himlen.

   

Av Maria - 18 april 2012 09:09

är Veras öga bra! Återbesöket igår visade att det läkt fint, och att den där grumligheten som ser himla obra ut faktiskt inte är så mycket att oroa sig över. Kunde dock ta en bra stund innan hon åter har två mörkbruna vackra ögon, men vad gör det när man nu äntligen slipper plåga henne med tratten?- ingenting!

 

så här såg min sötnos ut för ganska exakt 3år sedan

Av Maria - 28 mars 2012 13:54

Älskade Veran blev faktiskt sämre efter operationen (sårkanterna på hennes öga skrapades rent under narkos) när jag till min förskräckelse efter ett antalt timmar här hemma fick se att hennes temperatur låg på 35,8 trodde jag att slutet var nära. Gud så rädd man blir! Helt kall om tassarna och blek i tandköttet. Ett samtal till sjukhuset med resultatet att dom ville vi skulle åka in förstås, och det ville jag med- så fort som möjligt. Men med barn som samtidigt slutade dagis och "inställningstid" för både min mamma & Matthias på en ca 45min gjorde att det dröjde något. När jag då tog nästa temp hade den ökat till 36,2. Nytt samtal och besked om att avvakta och tempa igen om 1timme. Då märkte vi att hon var på rätt väg, inbyltad i varma kläder & filt så kvicknade hon så sakteliga till liv.

Kloka Åsa gissade på reaktion på smärtlindringen och idag känner jag mig lugn och Vera är nästan som vanligt. Med en tratt på skallen så är förstås ingen helt sig själv förstås, men ändå. Helt klart är att om ögat måste skrapas fler ggr så kan hon inte få samma medicin som denna gången. Hellre en enögd Vera än ingen Vera alls! Men det måste ju gå att lösa på något vis.

Jag måste bara tacka alla gulliga som engagerat sig och stöttat, man blir så jäkla rädd helt enkelt och då behöver man vänner. Man behöver oxå en gullig familj som min mamma som kom och passade de små tvåbenta änglarna.

Puss puss till er allihopa   


och jag vill inte lägga ut någon bild på "tratt-vera" vill hellre tänka på denna bilden tagen bara förra veckan :-) Så här ska hon snart ha det igen- sovandes under en vilande Alexander

 


Av Maria - 27 mars 2012 08:02

Min äldsta älskling har ju alltid varit en kärnfrisk galenpanna- och jag skulle faktiskt vilja säga att hon är det även nu, fast hon är inlagd på albano. För mig är skador inte sjukdomar på det sättet. Hennes vilda beteende har gjort att hon vid flera tillfällen i livet skadat ögonen, nu som snart 8åring så vill inte den senaste skadan läka. Att leka galenpannelekar med en 1åring sätter sina spår när man är gammelgammelmormor.


Lite orolig är jag förstås, det erkänner jag gärna. Vera är ju som en naturkraft, och naturkrafter skall vara hemma och klösa gäster på benen och sno saker från borden samt leta stenar i skogen, inte ligga inne på nåt jäkla sjukhus.

Nå, det är ju inte som att hon inte varit inne förut om vi säger så, men mest har det varit för att tvingas kräkas upp något smarrigt men högst olämpligt :-)


här bilder från i helgen, tratten på även ute för säkerhetsskull

   

nu får vi hoppas att veterinär Titti kan laga ögat, en enögd Vera skulle kännas lite sorgligt, hon om någon behöver båda sina ögon annars slår hon väl ihjäl sig helt,,,

Puss Vera! vi kommer och hämtar dig så fort vi får!   


Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards